Allt jag vill ge dig

Jag vill ge dig smultron och salta stänk. Snäckskal och krabbor i en hink. Skrubb på knäna, och pussar på din smutsiga kind. Sagor under täcket när åskan går. Syrendoft och jordgubbssmak. Kli på ryggen tills dina ögonlock faller tungt. Sånger och dans precis hur du vill. En möjlighet att välja själv. En famn att krypa in i närhelst du vill. Jag vill ge dig styrka att säga nej. Havet, skogen, och årstider. En övertygelse om att du duger precis som du är. Jag vill lära dig cykla. Jag vill ge dig frihet. En hand att sträcka ut till andra. Händer att hålla. Jag vill ge dig världen i ett litet format. Och i stort. Precis så liten eller stor som du vill att den ska vara. Jag vill ge dig framtidstro och hopp. Tolerans.

Jag vill ge dig en barndom att minnas ljust och ett liv att se fram emot.

Rädsla för livet

Jag har alltid kämpat med en ängslighet. Sen jag var väldigt liten. Då med oro för de faror jag då visste om. Att mamma skulle försvinna utom synhåll.

När jag blev äldre och lärde mig mer och mer om livet breddades också spektrat av hotande faror. Som döden tex. Så fort jag fick veta att den existerade började den skrämma. Den lurade runt varje hörn. Jag började tidigt att försöka kontrollera den. Inte rädslan. Men faran. Kontrollera faror genom att alltid se den som närvarande. Att lägga ut alla bitar av hägrande hot och hålla ett vakande öga på dem. Att alltid förekomma. Alltid ha en plan. Alltid vänta. Alltid vaka. Över de som stod mig nära.

Med stigande ålder har jag fortsatt kartlägga. Hoten. Sannolikheten. Försöka kontrollera. I många långa perioder har mer vardagliga bekymmer hållt de stora farorna på avstånd. Hållt dem borta från tankarna. Har haft fullt upp med att leva livet. Bekymrat mig över brustna hjärtan, ekonomi, längtan efter barn, verkliga dödsfall, tillkortakommanden osv.

Men där emellan tankar på döden och strategier för att undkomma den.

Sedan jag fick ett eget barn har det eskalerat. Fokus har flyttat. Till barnet. Men också ett annat fokus på mig själv. Jag är inte längre viktig för mig själv i första hand. Utan för en annan människa. Det är livsviktigt att jag finns. För henne. Det är livsviktigt att hon finns. För mig. Därför lägger orimligt mycket tid på att förbereda mig mentalt för hoten. Att vara steget före. Att vara proaktiv. Att kartlägga farorna.

Sanningen är att precis allt är ett hot ur min synvinkel nu. Vattnet vi dricker, maten vi äter, luften vi andas, världen vi lever i, vår samtid, vår ignorans, människan. Så stora saker jag inte kan skydda mitt barn och min familj för. Och mig själv. Jag drunknar i detta. Kan inte se klart. Inser att min rädsla för döden hindrar mig från att leva det liv jag har. Åtminstone vara fullt närvarande i det.Att alltid alltid vara på min vakt.

Är det något jag kommer ångra på min dödsbädd en dag, är det nog just det. Att jag gick genom hela livet och var så rädd för döden att jag många gånger missade att njuta av det liv jag levde.

Jul igen

Jul i morgon. Snart avlutas ett år som inte går till historien som något att hänga i just julgranen. Det har varit skakigt på många sätt. I världen framförallt, men även vardagen. Speciellt hösten har varit kantad av trötthet, sjukdomar, dåligt samvete, oro och energilöshet. Det har funnits många glädjeämnen också. Många skratt. Enormt mycket kärlek. Men just nu, när även julen är hotad av elaka baciller av olika slag så känns det som om jag verkligen bara vill trycka på omstart och välkomnar ljusare tider.Tills dess ska jag samla ihop den lilla ork jag har. Kramas med familjen, stirra in i en brasa, andas frisk luft och drömma om våren.

Liten på jorden

Din lilla hand rör min kind. Din blick möter min och du säger ”mamma” och lägger huvudet lite på sned.

Det är då allt faller och världen kastar sig över mig. Allt som möjligen kan hota din ljusblåa, omedvetna, trygga lilla tillvaro. Där solen eller regn inte spelar någon roll, där lampknappen liknar en snigel och där en skymt av månen är dagens höjdpunkt. I min värld är jag allt för medveten. Jag borde stänga av. Finnas i nuet. Inte låta det stora komma in. Låta din lilla värld vara vår.

Så jag lägger min näsa där din hals blir axel och tar ett djup andetag. Låter dina fingrar fastna i mitt toviga hår och älskar dig mer än jag trodde var möjligt. Här och nu.

Julen 2015

Sjuk

Lilla skrutten är sjuk för första gången på riktigt, med snor, hosta och lite feber. Det rosslar i bröstet på henne och ögonen är blanka. Det går förstås ut över nattsömnen och två nätter i rad har hon vaknat ca 4 gånger i timmen och varit vaken sisådär en timme ungefär mitt i natten. Jag är nere för räkning om man säger så. Aptiten är det dock inget fel på, vilket är ett gott tecken på att det inte är alltför allvarligt ställt med henne. Hoppas verkligen att hon inte smittar någon av oss andra lagom till jul och att hon själv blir frisk snart och börjar sova på nätterna igen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Utveckling

Senaste veckorna har jag försökt besöka öppna förskolan åtminstone 1 gång i veckan. Märker att Ines behöver stimulans, och det gör jag med. Hon älskar ju att vara runt andra barn, och vuxna med för den delen, och jag märker hur hon iakttar och observerar.Hon är väldigt sen, vilket märks när andra barn är runt omkring och den ena är rörligare än den andra. Ines sitter mest och tittar och pillar på små saker. Men i dag för första gången gjorde hon en ansats att krypa. Det var som att hon blev inspirerad av alla barn som tog sig fram runt om henne. tror också att det påverkade att hon hade en stor madrass att leka på, och det inte gjorde nåt att hon föll. Så nu måste vi skaffa något mjukare att leka på helt enkelt. Det kommer säger alla, men det är så frusterande för både henne och oss att hon sitter och sträcker armarna mot en hela tiden när hon vill byta position.

Mitt älskade hjärta

Den här lilla varelsen som är inneboende hos oss. Hon är så fantastisk. Har aldrig umgåtts med ett barn så här intensivt, men tycker nog inte att något barn jag mött tidigare varit i närheten så gullig och charmig (helt opartisk förstås). Hon ler åt alla (nåja, alla som ger henne lite lite uppmärksamhet och slumpmässigt utvalda människor hon ser). Jag tycker redan jag ser att hon har humor. Hon skrattar, busar och har en glittrande blick som inte är av denna värld. Hon är nyfiken och hennes ögon och hennes små händer och fingrar som vill upptäcka världen gör mig i bland tårögd. Hon är gosig och känns som en väldigt trygg liten person. Att älska henne är helt självklart, och att hon är beroende av just det känns svindlande, otroligt läskigt, och mitt livs egentligen enda viktiga uppgift.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När orken i bland inte räcker

Som fortfarande ganska nybliven mamma känner jag i bland att det blir övermäktigt. Alla gränslös kärlek som värker ut i yttersta hudlagret.Att försöka ge den bästa möjliga starten i livet. All oro. Allt man ska tänka på för att förebygga diverse saker. All trygghet jag vill ge mitt barn. Att alltid vara steget före och förväntas vara den där reflexerna sitter i ryggraden. Att ge social stimulans för att vänja henne vid andra barn och vuxna. All ilska som plötsligt uppenbarar sig gentemot andra vuxna, och i bland väldigt närstående sådana. Att själv känna att världen är för stor och för farlig. Att vara rädd. Att inte projicera. Att i bland känna att orken inte räcker till.

För det är en enorm press på speciellt mammor och jag hade aldrig kunnat föreställa mig all den information som finns att ta in om man orkar. Och i bland känns det som man måste orka för att vara en bra mamma.

Det gäller, amning vs ersättning, barnsäkra hemmet, undvika kemikalier i vardagen, undvika plast, att inte sätta i halsen och om det händer kunna agera snabbt, ge ekologisk hemlagad mat, inte ge barnet socker, införa tidigt satta sovrutiner, ge rätt stimulans för utveckling, ge barnet vegetariskt vs kött, lämna bort barnet över natten eller inte, lämna bort barnet några timmar för att andas och göra något för sin egen skull eller inte, eventuell skadlig strålning från mobil, padda och dator.

På detta lever vi i en otroligt orolig värld just nu och jag oroar mig över alla större frågor, och tänker att det var otroligt själviskt av oss att skaffa ett barn som ska växa upp med miljöförstörelse, krig, humanitär kris, terrorhot etc.

Att sen inte sova en hel natt på åtta månader, att inte få duscha eller gå toaletten mer än snabbisar och att i bland känna att det inte är jämlikt hemma på dessa punkter, att jag saknar min frihet. Allt detta gör att vissa dagar känns övermäktiga.

6 månader

Lilla Ines. Redan 6 månader. Tiden flyger i väg och det händer massor hela tiden. Mestadels är hon en fantastiskt glad liten parvel som gillar att äta, gunga, kramas, och att lyssna på musik.

Älskade barn!