Ensamheten

Jag stänger dörren bakom mig och lämnar värmen och gemenskapen. Mina steg känns extra tunga i kväll och jag går snabbt utan något att skynda till. Jag funderar över det som är viktigt i livet där jag halkar fram på tunna sulor och hal is. Jag kommer fram till att det viktiga är gemenskapen. Utan sällskapet är resan inte lika äventyrlig, det goda inte lika gott och känslan inte lika riktig om det inte finns någon att beskriva den för.

Från en tvättstuga kommer en pust av sköljmedel och det tåras i ögonen. Doften påminner mig om när vi tvättade för två. En snabb tanke på dig som så ofta när jag sluter mig i mig själv. Jag är livrädd att bli ensam kvar. Blir paralyserad av tanken att få famla i mörkret och ovissheten utan någon att hålla i handen. Men än så länge går vi i samlad trupp. Än så länge finns det ingen orsak till oro. Så jag fortsätter skynda på tunna sulor och hal is, utan att veta vad skyndar till.

Bloggen

Nu har jag haft den här bloggen i nästan ett år och när jag tittar tillbaka så inser jag att den ändrat karaktär en hel del. Från att vara en ventil efter min separation till tillfälligt handla om någon annan. Inläggen har blandats mellan att vara konkreta och sakliga till kryptiska och beskrivande. Det har växlat mellan sorg och lycka, och mellan hopp och förtvivlan. Just nu är jag inne i en period där jag inte får ut något personligen av att i dagboksform beskriva vad jag gör på dagarna. Har inget behov av att tala om det. Däremot har jag ett stort behov av att formulera mina tankar, på det sättet de formulerar sig själva i mitt huvud. Jag tänker mycket och tankarna behöver landa. Tankarna behöver däremot inte vara tänkta precis när jag skriver dem. Så den som vill veta vad jag gör just nu, hur jag mår på  riktigt, eller vad jag har för planer framöver får antingen finna sig att inte veta, eller fråga mig.

Söndag

Känner mig lättad när jag vaknar intrasslad i underlakanet och inser att det är söndag och att jag kan ligga kvar. Jag är inte utvilad. Det är jag aldrig nuförtiden. Mina nätter är oroliga och jag tänker för mycket. Men nu är det söndag och inget tvingar mig att gå ur sängen. Rummet är ljust, himlen vit och kanalen täckt av ett tjock lager snö. Vitt. Musik har blivit ett nödvändigt sällskap på sistone och jag spelar kanske aningen för högt. Jag tänker på gårdagen och hur mycket jag har fått, och hur mycket jag har. Nya och gamla vänner som är grundstenar. Lossnar de, faller jag. Jag är tacksam och nöjd men otillfredsställd på samma gång. Jag önskar i bland att jag kunde vara en sån som var nöjd. Punkt. Jag tror ändå att det finns en mening med allt. Det finns en mening med att jag vaknar ensam en söndag efter en trevlig kväll med vänner och att rummet är ljust. Jag känner mig hoppfull trots allt. Bara aningen otillfredsställd.

Ett minne av ett liv som var

Det är lördagmorgon i Fredhäll och året är 2004. Vi vaknar till liv till toner av Marit Bergman. Huvudet är tungt efter för mycket vin kvällen innan. Trädtopparna utanför är täckta av snö och det drar från ventilerna. Du dricker kaffe. Jag funderar över färgen på väggen i hallen. Jag tycker det är trångt och du säger att du är lycklig. Jag tror på dig och är övertygad alltid att det kommer vara såhär. Du och jag, fast kanske i på en annan plats. I en annan lägenhet. Du äter soppa till frukost. Det stör mig och gör mig irriterad. Varför är det så när jag får äta mina mackor utan irritation från dig. Väggarna kommer närmare och jag säger att vi måste flytta. Igen. Känner att jag måste ut och att något måste hända. Jag vill förändra. Mina kläder får inte plats. Du trivs med hur det är. Du vill stanna där vi är. Kanske var det du, kanske var det jag.

Det var bara en av alla lördagsmorgonar med dig.

Att omvärdera

Ett skämt som landar fel. Ett osäkert skratt. Ett svårmod som är mer oattraktivt än spännande. En sökande blick och en fråga på fel plats, vid fel tillfälle. En historia som verkar allt för jobbig för att ta reda på mer om. Plötsligt vet jag för mycket om för lite. Fick jag välja skulle jag hellre inte veta något alls.

Hon vill ha dig mer än jag. Hon är desperat och jag vill inte tävla. Inte med någon, men allra minst med henne. Alla vet och alla ser. Jag vill inte vara en del av ert spel. Jag kommer inte kriga för något jag inte ens vet om jag vill ha. Vill inte bli som hon. Desperat sökande och genomskinlig. Vill aldrig att någon ska se på mig så som jag ser på henne. Vill aldrig att någon ska prata om mig som du pratar om henne.

Så kan det vara när drömmen landar brutalt i verkligheten och man faktiskt är glad att man vaknar.

Du

En vägg, tusen hjärtslag. En stängd dörr, ett öppet hjärta. Inom räckhåll men ändå onåbar. Dörren öppnas, och jag hör din röst. Nu är du nåbar, men utom räckhåll. Du står framför mig och du pratar. Jag ser din mun röra sig, men jag hör inte vad du säger. Jag störs av mina egna hjärtslag.  De slår som en trumma och jag tittar upp, svarar något ogenomtänkt och drar handen genom håret. Du tittar bort och fumlar med en tidning. Jag undrar vad du tänker. Kanske tänker du just bara på det du säger och på tidningen i handen. Jag tänker på hur mitt hjärta slår och att du har samma skjorta i dag igen. Du går igen och jag ser hur du försvinner bakom hörnet. Jag vill komma in i din hjärna och ta reda på vad du tänker, för just nu kan jag inte ens gissa. Nånting får dig att stanna till, men vad?

Jag byter låt och tänker på något annat.

I mitt hjärta

I mitt hjärta finns det vänner. Varma, fina, trofasta. De är många och de är olika. Men de är mina vänner och jag älskar dem just därför. Försvinn aldrig mina vänner. I mitt hjärta finns en mamma. En stark och underbar person som är osjälvisk och kärleksfull. Mamma visar vägen och leder mig dit jag helst av allt vill vara. Försvinn inte mamma. I mitt hjärta finns en bror. Han är klok, rolig och den finaste person jag vet. Jag känner en kärlek som knappt får plats i bröstet och vet inte vad jag skulle göra utan honom. Försvinn aldrig bror.  I mitt hjärta finns också min brors familj. Hjärtat slår lite hårdare för varje gång jag får en blöt puss eller ett ärligt leende från de små. Att veta att min älskade bror är trygg och lycklig gör mig lugn. Fina flickorna, försvinn aldrig. I mitt hjärta finns pappa. Ett varmt minne av en far som inte alltid gjorde allting rätt, men som gjorde sitt bästa för att rätta till sina misstag. Pappa försvann, men finns kvar i mitt minne och djupt inne i hjärtat.

I mitt hjärta finns också plats för dig. Just nu vet jag inte var du är, men snälla du när du kommer, försvinn inte.

Minnet av en far

Jag minns när vi satt där i soffan. Vi satt nära och jag höll din hand. Vi pratade om livet om och om döden. Livet tillhörde mig, och döden dig. Trots att det var du som snart skulle dö, och jag som skulle fortsätta leva var det jag som var rädd och du som strök mig över håret. Det borde varit tvärtom. Jag ville stanna tiden eller hitta ett sätt att komma undan. Vill stanna där i samtalet och fortsätta ha dig nära. Jag tog ett djupt andetag som för att komma i håg din doft. Jag minns den än. Timmarna gick och och jag ville inte släppa din hand. Ville inte att du skulle gå. Jag visste att när du gick var ännu en dag förlorad av dagar som var räknade. Vi visste inte då hur få det skulle bli. Önskar att jag hade kunnat stanna tiden den kvällen.

Dålig magkänsla

Jag har en dålig magkänsla. Den nöter, stör och skaver.  Jag måste få bort den. Det hjälper inte med yoghurt, tabletter, eller att undvika kaffe och vin. Det ända som kommer funka är att inte tänka och sluta bry sig.

Bakom min dörr av frostat glas

Vet inte hur många gånger jag gett upp den senaste tiden. Men så är du där ändå och knackar på min dörr av frostat glas. Jag stirrar framför mig, orkar inte lyssna och stänger in mig med Bat for Lashes. Jag bestämmer mig för att sluta tramsa. Sluta tänka men utan tanken känns det tomt. Jag kanske skulle försöka mig på att stanna här. Inte rusa. Jag lyssnar efter något.  Kanske en knackning. Jag väntar. Kanske förgäves? Jag undrar om jag ska stänga, och just när jag bestämmer mig är du där igen och knackar. Vad vill du? Vill du komma in så säg det, och sluta knacka för att sedan springa. Kanske öppnar jag inte nästa gång.