Att sakna

Två gånger i mitt liv har en och samma arbetsplats på sätt och vis gett mig livet tillbaka. Låter väldigt dramatiskt, men det har varit lite så. Det har inte varit arbetsplatsen i sig utan de människor jag mött under detta tak som haft stor betydelse. Första gången var år 2001 när jag hade kommit ut min första långa relation och var väldigt under isen. Det nya jobbet gav mig inte bara nya vänner och en karriär utan också ny kärlek. Några år senare befann jag mig återigen i ett mellanland bestående  av grå sörja efter mitt senaste förhållande och då hamnade jag av en slump på samma arbetsplats igen. Jag jobbade halvt som halvt ihjäl mig, men fick nya perspektiv och även denna gång fick jag vänner som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Både då och nu. Med dessa vänner nu på ett visst avstånd så känner jag trots att jag själv valt att lämna en viss tomhet. Som att plötsligt stå utan skydd för vinden. Eller som att sluta nian och alla vänner börjar i en skola gemensamt och jag i en annan. Ungefär så. Lite mer otrygg, lite mer ensam på dagarna, men samtidigt stolt över att jag vågat lämna det välkända och trygga. I dag var jag på besök i huset som jag lämnade för ett halvår sedan, och även om jag träffar många av dessa personer regelbundet på fritiden så gick jag där ifrån med en klump i halsen och tänkte för första gången “vad fan gjorde jag så där för? varför slutade jag”. MEN. Med varje steg jag tog i från Stureplan kände jag mig  lättare och lättare om hjärtat och när den mest aggresiva känslan planade ut så kom jag i håg anledningen till att jag faktiskt valde att lämna. Och den finns kvar. Jag har ju trots allt kvar dessa personer i mitt liv även om jag det  innebär att jag inte längre är en del av den dagliga samvaron. Jag har en handfull nya fina vänner som det är helt ok att sakna trots allt.

---