Hösten gör mig påmind

Jag tänker på dig mer på hösten av någon anledning. Bilden av dig blir tydligare då. Konturerna av ditt ansikte på min hornhinna skarpare. Jag ser dig gå gatan fram och jag observerar dig på avstånd. Du går med händerna i fickorna och stegen är snabba. Du har halsduk och skinnjacka. Jag ropar inte och jag korsar inte gatan för att du ska se mig. Bilden finns bara i minnet. Jag står kvar och tittar efter något som inte längre finns. Det är snart 6 år sedan jag såg dig. Det är så mycket du inte vet. Du vet inte att jag numer dricker fler koppar kaffe om dagen. Vi drack aldrig kaffe i hop. Nu dricker jag det helst i din bruna kopp på landet, även om det händer sällan att jag är där. Du vet inte att jag  gick och såg AIK ta emot sitt SM-guld 2009 för din skull. Eller var du där? Såg du mig då fälla en tår i det gula ljuset på Råsunda? Du vet inte att jag fortfarande vill göra dig stolt och involverar dig i mina beslut trots att du inte är här. Eller kanske vet du just det. Vet du kanske då också att jag bär medaljongen med din bild runt halsen varje gång jag flyger och att jag blivit så skrockfull att jag skulle kunna låta bli att gå på om jag glömt ta det på mig. Men jag händer aldrig. Vet du att jag ofta upprepar ditt telefonnummer i huvudet för att försäkra mig om att jag inte glömmer? Vet du pappa, i bland ler jag åt saker som ingen annan förstår men som jag vet att du skulle skrattat åt med mig. Jag har samlat mina minnen av dig överallt för att ha dig nära. Det får mig att känna mig mindre ensam. Vet du att jag bor själv numer? Det hjälpte inte att du tryckte hans hand den där dagen i december för 6 år sedan och tyst vädjade om att han skulle se efter mig. Jag vill att du ska veta att han gjorde så mycket han förmådde. Det var livet som kom åt oss. Kom åt mig. Precis så som livet också kom åt dig. Jag saknar dig.