Hösten gör mig påmind

pysen — Sun, 02 Oct 2011 19:24:58 +0000

Jag tänker på dig mer på hösten av någon anledning. Bilden av dig blir tydligare då. Konturerna av ditt ansikte på min hornhinna skarpare. Jag ser dig gå gatan fram och jag observerar dig på avstånd. Du går med händerna i fickorna och stegen är snabba. Du har halsduk och skinnjacka. Jag ropar inte och jag korsar inte gatan för att du ska se mig. Bilden finns bara i minnet. Jag står kvar och tittar efter något som inte längre finns. Det är snart 6 år sedan jag såg dig. Det är så mycket du inte vet. Du vet inte att jag numer dricker fler koppar kaffe om dagen. Vi drack aldrig kaffe i hop. Nu dricker jag det helst i din bruna kopp på landet, även om det händer sällan att jag är där. Du vet inte att jag gick och såg AIK ta emot sitt SM-guld 2009 för din skull. Eller var du där? Såg du mig då fälla en tår i det gula ljuset på Råsunda? Du vet inte att jag fortfarande vill göra dig stolt och involverar dig i mina beslut trots att du inte är här. Eller kanske vet du just det. Vet du kanske då också att jag bär medaljongen med din bild runt halsen varje gång jag flyger och att jag blivit så skrockfull att jag skulle kunna låta bli att gå på om jag glömt ta det på mig. Men jag händer aldrig. Vet du att jag ofta upprepar ditt telefonnummer i huvudet för att försäkra mig om att jag inte glömmer? Vet du pappa, i bland ler jag åt saker som ingen annan förstår men som jag vet att du skulle skrattat åt med mig. Jag har samlat mina minnen av dig överallt för att ha dig nära. Det får mig att känna mig mindre ensam. Vet du att jag bor själv numer? Det hjälpte inte att du tryckte hans hand den där dagen i december för 6 år sedan och tyst vädjade om att han skulle se efter mig. Jag vill att du ska veta att han gjorde så mycket han förmådde. Det var livet som kom åt oss. Kom åt mig. Precis så som livet också kom åt dig. Jag saknar dig.

En dag tar form

pysen — Sat, 10 Sep 2011 17:32:00 +0000

I morse satt jag på en skärgårdsbåt och tårarna vällde fram. Kanske var det tröttheten. Kanske var det tomheten. Det ena som föder det andra och tvärtom. Hösten kändes tydligt i luften när jag klev av och med ens jag såg mammas trygga uppenbarelse på bryggan började en bättre dag. Gummistövlar och svampkorg. Inget påtvingat samtal, bara skogen och knakande grenar under fötterna. En handfull kantareller och desto mer svart trumpet. Fyra timmar i skogen. Sen sova middag med tvn i bakgrunden. Nu ligger jag här med en Brasa som sprakar och en filt medan mamma skramlar i köket. Tryggheten ersatte tomheten idag. En bättre dag som sagt.

Slut

pysen — Thu, 08 Sep 2011 08:39:19 +0000

Jag vaknar adrig riktigt till liv men släpar mig till jobbet. Sitter med tungt huvud och längtar tills klockan ska bli fem och släpar mig hem igen. Siktet på soffan. Tackar nej till fika, tackar nej till middag, ställer in träning. Lägger mig under täcket och stannar där. Jag är slut. Den lilla energi jag har lägger jag på jobbet. Allt socialt får stryka på foten. Inte ens den analkande fredagkvällen och helgen väcker någon känsla av den sedvanliga rastlösheten. Längtar bara efter att ta skärgårdsbåten ut till landet. Kanske gå en sväng i skogen, men annars ligga still med en bok och bara vara. Sova. Kan det vara social utbrändhet jag drabbats av kanske. I vilket falla som helst skriker min kropp efter vila och det tänker jag ge den.

Ser en annan

pysen — Wed, 07 Sep 2011 09:04:15 +0000

Jag fastnar med ett fotoalbum som står i en påse innanför dörren och väntar på att arkiveras i källaren tillsvidare. Jag börjar titta och granskar mitt ansikte. Slås av att den jag ser där är inte den person jag ser när jag tittar mig i spegeln. Visserligen var det 5 år sedan bilderna togs. Jag var 29 och inte 34. Men trots att det är naturligt med vissa åldersrelaterade förändringar är det ett helt annat uttryck än vad jag ser nu. En annan energi. Eller är det kanske inte bilderna och mitt ansikte idag som inte är detsamma, utan bara min självbild som är helt förvrängd? För den jag ser på det printade fotot ler med hela ansiktet och är precis den jag skulle önska att jag såg nu. Uppenbarligen den jag en gång var. Eller är men inte ser. För inte kan väl rynkorna runt ögonen deformerat hela mig till att bli en helt annan person på det här åren?

Mitt eget elvamannalag

pysen — Wed, 07 Sep 2011 07:57:28 +0000

Tillsammans med er är jag inte ensam. I lördags dansade vi på mitt golv och vi sjöng som man bara gör på fest med enbart tjejer. Mitt hjärta värkte av kärlek för er och eurofori blandat med champagne blev till en lyckotår i ögonvrån. Tillsammans med er är allt annat än vinst otänkbart. För jag har ju faktiskt ett helt elvamannalag med bara stjärnor. Tillsammans med er är jag stark. Ni har sett alla mina brister och skavanker, men trots det finns det ingen som får mig att känna mig så full av självfötroende som ni. Vad skulle jag göra utan mitt eget lag fullt med olika karaktärer, personligheter, och trofasta själar som förgyller varje sekund av mitt liv.

Jag ska skriva

pysen — Wed, 24 Aug 2011 20:32:37 +0000

Jag ska skriva en bok. Den ska handla om allt det jag skriver om här. Men mer i klartext. Den ska handla om att vara singel utan någon rosaskimrande glamour. Den ska handla om att dejta med allt vad det innebär. Misslyckade och de få lyckade. Om att stalka ex. Om att vilja hämnas. Alla knäppa mejl man får på nätdejtingsajterna och alla freak man träffar. Den ska handla om att klamra sig fast vi omöjliga projekt bar för att inte vara helt utan något. Den ska handla om vännernas peptalk och alla klyschor. Om bekräftelse, och alla uttryck den kan ta sig. One night stands. Om självransakan och att försöka finna sig själv. Om positivt tänkande. Om att krasha på hallgolvet efter en kväll på krogen. Om självfötroendets alla törnar. Om avvisande. Om att vara olyckligt kär. Om att skaffa sig yngre vänner för att anpassa sig till situationen. Om längtan. Den ska ge smakprov på alla sms so skickas vänner emellan. Eller sent på natten på fyllan. Om rädslan att bli ensam kvar med stor hatt och katter. Allt det kommer ni kunna läsa i en bok när jag är klar. Och det kommer bli roligt, jag lovar.

Byter bok!

pysen — Thu, 11 Aug 2011 14:03:22 +0000

Så kom dagen då jag bestämde mig för att slå igen den bok som läst till och från under en väldigt lång tid. Det började som en lättsam och rolig historia, men har stundtals varit riktigt tung och svårläst. En komplicerad handling utan röd tråd. Den har varit underhållande mellan varven, och ett bra tidsfördriv i väntat på annat. Bussen tex. Men jag kommer aldrig till slutet, är inte i närheten av en upplösning och blir bara mer och mer förvirrad ju längre in i berättelsen jag kommer. De små glimtarna som fått mig att fortsätta läsa räcker inte längre för att vilja ta reda på hur den slutar. Därför ska jag nu välja en lättläst pocket. Lätt att bära med sig, inte den billigaste prisklassen men ändå inte en av de där mest svårlästa pretentiösa klassikerna. Jag vänder inte blad, jag börjar inte på nästa kapitel, utan jag byter helt enkelt bok. Troligen genre helt och hållet. En bok som får mig att skratta, och som har ett lyckligt slut är vad jag nu ska ägna mig åt.

Att sakna

pysen — Thu, 11 Aug 2011 12:22:33 +0000

Två gånger i mitt liv har en och samma arbetsplats på sätt och vis gett mig livet tillbaka. Låter väldigt dramatiskt, men det har varit lite så. Det har inte varit arbetsplatsen i sig utan de människor jag mött under detta tak som haft stor betydelse. Första gången var år 2001 när jag hade kommit ut min första långa relation och var väldigt under isen. Det nya jobbet gav mig inte bara nya vänner och en karriär utan också ny kärlek. Några år senare befann jag mig återigen i ett mellanland bestående av grå sörja efter mitt senaste förhållande och då hamnade jag av en slump på samma arbetsplats igen. Jag jobbade halvt som halvt ihjäl mig, men fick nya perspektiv och även denna gång fick jag vänner som har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Både då och nu. Med dessa vänner nu på ett visst avstånd så känner jag trots att jag själv valt att lämna en viss tomhet. Som att plötsligt stå utan skydd för vinden. Eller som att sluta nian och alla vänner börjar i en skola gemensamt och jag i en annan. Ungefär så. Lite mer otrygg, lite mer ensam på dagarna, men samtidigt stolt över att jag vågat lämna det välkända och trygga. I dag var jag på besök i huset som jag lämnade för ett halvår sedan, och även om jag träffar många av dessa personer regelbundet på fritiden så gick jag där ifrån med en klump i halsen och tänkte för första gången ”vad fan gjorde jag så där för? varför slutade jag”. MEN. Med varje steg jag tog i från Stureplan kände jag mig lättare och lättare om hjärtat och när den mest aggresiva känslan planade ut så kom jag i håg anledningen till att jag faktiskt valde att lämna. Och den finns kvar. Jag har ju trots allt kvar dessa personer i mitt liv även om jag det innebär att jag inte längre är en del av den dagliga samvaron. Jag har en handfull nya fina vänner som det är helt ok att sakna trots allt.

Här är jag.

pysen — Wed, 10 Aug 2011 18:17:16 +0000

Hej du. Jag vill inte störa. Inte på något sätt rubba din värld. Vill bara påminna dig om att jag finns. Att min värld liknar din. Jag väntar också på något mer. Något större. Men tänk om vi redan är så stora vi kan bli. En skrämmande tanke, jag vet. Du är lika rädd som jag. Men visst finns det något hisnande med en framtid vi inte vet något om. En möjlighet att göra allt rätt. Att inte bara hamna någonstans och sen undra vad som hände. Jag går här vid din sida. Om än inte precis bredvid, strax bakom. När du tvekar, fortsätt bara gå så följer jag dina spår. Förlåt. Jag menade inte att tränga mig på. Bara påminna dig om att jag finns.

Ambivalens

pysen — Mon, 08 Aug 2011 10:49:45 +0000

Jag är ambivalent. Tycker ena sekunden om så mycket att jag vill skrika och vill nästa sekund skjuta ut mig omedelbart. Aldrig återvända. Orden är mitt vapen känslorna min fiende. Kan beskriva kärlek lätt som en plätt, men visa det? Inte lika enkelt. Jag vill inte visa. Vill inte bli avvisad. Sätter på mig en mask och låtsas som inget fast hjärtat värker och allt stockar sig där inne. Blir jag ledsen visar jag ilska eller likgiltighet. Aldrig den riktiga känslan. Blir jag glad blir jag också rädd. Håller tillbaka och tänker alltid om och kanske. Vill inte bli besviken. Jag grubblar och funderar. Fantiserar och hoppas. Men bakom fasaden. Gråter när ingen ser. Bagatelliserar. Säger inget. I bland kommer sanningen fram. Men sällan och ofta inte på rätt sätt. Om ögon möts tittar jag bort. Lägger armarna i kors. En invit kan jag lätt skämta bort. Jag blundar för att slippa se. Jag håller emot för att inte bli övergiven. Vill aldrig bli övergiven igen.