Som fortfarande ganska nybliven mamma känner jag i bland att det blir övermäktigt. Alla gränslös kärlek som värker ut i yttersta hudlagret.Att försöka ge den bästa möjliga starten i livet. All oro. Allt man ska tänka på för att förebygga diverse saker. All trygghet jag vill ge mitt barn. Att alltid vara steget före och förväntas vara den där reflexerna sitter i ryggraden. Att ge social stimulans för att vänja henne vid andra barn och vuxna. All ilska som plötsligt uppenbarar sig gentemot andra vuxna, och i bland väldigt närstående sådana. Att själv känna att världen är för stor och för farlig. Att vara rädd. Att inte projicera. Att i bland känna att orken inte räcker till.
För det är en enorm press på speciellt mammor och jag hade aldrig kunnat föreställa mig all den information som finns att ta in om man orkar. Och i bland känns det som man måste orka för att vara en bra mamma.
Det gäller, amning vs ersättning, barnsäkra hemmet, undvika kemikalier i vardagen, undvika plast, att inte sätta i halsen och om det händer kunna agera snabbt, ge ekologisk hemlagad mat, inte ge barnet socker, införa tidigt satta sovrutiner, ge rätt stimulans för utveckling, ge barnet vegetariskt vs kött, lämna bort barnet över natten eller inte, lämna bort barnet några timmar för att andas och göra något för sin egen skull eller inte, eventuell skadlig strålning från mobil, padda och dator.
På detta lever vi i en otroligt orolig värld just nu och jag oroar mig över alla större frågor, och tänker att det var otroligt själviskt av oss att skaffa ett barn som ska växa upp med miljöförstörelse, krig, humanitär kris, terrorhot etc.
Att sen inte sova en hel natt på åtta månader, att inte få duscha eller gå toaletten mer än snabbisar och att i bland känna att det inte är jämlikt hemma på dessa punkter, att jag saknar min frihet. Allt detta gör att vissa dagar känns övermäktiga.